Jag stod i hissen häromdan. Ni vet den där långsamma hissen i ett hyreshus från 50-talet som låter som en kaffekvarn. En granne klev in, vi nickade, och sen sa hon nåt som fick mig att tänka efter: ”Tur att Kari är tillbaka från semestern. Elementet i vardagsrummet har knäppt hela veckan.”
Kari. Fastighetsskötaren. Personen med nyckelknippan som låter större än den är.
Den osynliga tryggheten
Det slog mig hur ofta vi tar dom där personerna för givna. Förvaltaren, skötaren, vaktmästaren – kärt barn har många namn. Dom finns där i bakgrunden, som en sorts fastighetsns föräldrar. Lagom synliga när allt funkar, extremt efterfrågade när det strular.
Jag började prata med Kari häromveckan. Hon har jobbat i samma bostadsrättsförening i tolv år. Hon vet vilken lägenhet som har den där kran som alltid krånglar, hon vet vilken portnyckel som brukar kärva när det blir kallt, och hon vet exakt var det samlas vattenpölar när höstregnet kommer.
”Det är som att ha 150 lägenheter som sina egna”, sa hon och skrattade. ”Man sover lite sämre om natten när man vet att taken på vissa ställen är gamla.”
Mellan byråkrati och människor
Fastighetsförvaltare har en konstig roll. Dom ska dels hålla koll på budgetar, underhållsplaner och avtal – alltså tunga papper som ingen annan orkar läsa. Men samtidigt ska dom vara människan som lyssnar när pensionären på tredje våningen är orolig för möglet i badrummet.
En kompis till mig jobbar som förvaltare i ett kommunalt bostadsbolag. Han berättade att hans viktigaste redskap inte är datorn eller pärmarna – det är skorna. ”Jag måste gå runt, prata med folk, se med egna ögon. Annars fattar jag ingenting.”
När allt funkar märks det inte
Det är ju det som är grejen med bra förvaltning. När det är som bäst märker man det knappt. Gräset är klippt, portkoden funkar, värmen kommer i tid, soprummet luktar inte. Allt bara är som det ska. Som att ha en kompetent elektriker på sin sida, allt sker i bakgrunden.
Men bakom det där ”bara är” finns en person som jagat en elektriker en fredag eftermiddag, som argumenterat med en entreprenör om felaktig färg på fasadpanelen, som suttit i möte med styrelsen till tio på kvällen.
Ett yrke som försvinner?
Ibland undrar jag om vi håller på att tappa bort den här typen av yrken i jakten på digitalisering och effektivisering. Allt ska lösas med appar, ärenden ska skickas in via formulär, robotar ska klippa gräset.
Och visst, det är bra på många sätt. Men ingen app kan se på en hyresgäst att hen egentligen behöver prata av sig lite. Ingen robot vet att ungen i ettan fyller år och att det är därför det står tio barnvagnar i farstun.
Så nästa gång
Nästa gång hissen går långsamt, elementet knäpper eller portkoden trilskas – tänk på Kari. Eller på din egen förvaltare. För chansen är stor att hon redan vet om problemet. Hon håller bara på att fixa det.
Och om du ser henne i trappen, säg hej. Det uppskattas mer än du tror.