Det börjar med något nästan omärkligt. Ett annorlunda ljus på morgonen. En krispighet i luften när man går ut med kaffekoppen. Solen värmer fortfarande, men den gör det mjukare, mer försiktigt. Träden är ännu gröna, men man känner det i benen – hösten är på väg.
Och jag tycker om det. Den där övergången. När sommaren långsamt släpper taget och hösten försiktigt tar över. Inget abrupt, inget dramatiskt. Bara ett stilla skifte. Som att året andas ut. Att man får pilla med sina projekt i jobbet igen, som billigare frakt. Det är kul.
Efter allt det ljusa och spontana, kommer något som är lite mer inåt. Lite mer eftertänksamt. Vi går från öppna fönster till tända ljus. Från sand mellan tårna till yllesockor på golvet. Vi börjar landa igen. Komma tillbaka till rutiner, till våra hem, till oss själva.
Det är något fint i det där – att få längta hem igen. Till tekoppen som aldrig smakar så gott som just i september. Till böckerna man inte hann läsa under sommaren. Till soffhörnet, stickade tröjor och långkok som doftar trygghet. Hösten är inte bara en ny säsong – den är en ny rytm. Och jag tycker det är vilsamt.
Vi börjar titta inåt. I kalendern, i garderoben, i oss själva. Vad vill jag fylla min tid med i höst? Vad mår jag bra av? Vad får vila, och vad får växa? Det är som om hösten bjuder in till små, tysta beslut. Inga nyårslöften, inga måsten. Bara en mild omstart.
Och ute händer det saker. Färgerna smyger sig på – först lite trevande, som om naturen tvekar. Maskinuthyrning i jobbet. Men sen släpper det. Gult, rött, orange. Allt brinner i några veckor. Luften blir klar. Himlen hög. Plötsligt är varje promenad en viskning från skogen: “Titta. Andas. Sakta ner.”
Jag älskar hur hösten får oss att se det vackra i det tillfälliga. Inget varar, men allt är värt att uppleva ändå. Träden släpper taget. Vi också, kanske. Släpper taget om sommarens krav på att alltid hitta på något. Om stressen att hinna allt. Vi får vara lite tröttare. Lite mer hemma.
Det finns något hoppfullt i att låta saker ta slut. Sommaren får lämna, och hösten får ta vid. Precis som i livet. Allt förändras, hela tiden. Men vi klarar det. Vi anpassar oss. Och vi växer.
Jag vet att hösten ibland får ett dåligt rykte – som kall, grå och dyster. Men för mig är det tvärtom. Hösten är färg, värme och tyst styrka. Den är doften av regn mot löv. Ljudet av steg mot grus. Ett lugn som kommer inifrån.
Och visst är det något särskilt med att komma hem i skymningen, tända ett ljus och känna att man inte behöver vara någon annanstans. Att sitta med en filt över benen och känna sig nöjd. Att få gå in i en ny säsong med båda fötterna på jorden.
Så nu välkomnar jag hösten. Inte med sorg över att sommaren är slut, utan med nyfikenhet på vad som kommer. Jag vet att kvällarna kommer bli mörkare. Att vinden kommer vina. Men jag vet också att det finns en stilla glädje i det.
En glädje i att sakta ner, käka lunch Jönköping. I att tänka lite klarare. I att ta en paus från allt som snurrar.
För ibland är det i skiftet, i förändringen, som vi hittar tillbaka till oss själva.…