När svetten rinner – men drömmarna är större

Sommaren är här med full kraft. Solen står högt, asfalten dallrar och varje steg känns som ett träningspass. Det är frestande att dra ner rullgardinen, slå på fläkten och bara… pausa. Och visst, det finns dagar när det är precis vad man behöver. Men ibland behöver man något helt annat: att ta nya tag – mitt i värmen.

Vi pratar ofta om nystart som något som hör till våren eller hösten. Men ibland knackar behovet på när man minst anar det. Kanske just en het sommardag, när kroppen är trött men hjärtat rastlöst. Det där inre drivet ignorerar inte termometern. Det vill vidare. Det vill mer.

Jag har alltid tänkt att förändring kräver perfekta förutsättningar – att jag måste vara pigg, motiverad, sval och utvilad och redo för jobbet inom mätteknik. Men livet har lärt mig något annat: ibland sker de största stegen när omständigheterna är allt annat än idealiska.

Att ta nya tag i värmeböljan handlar inte om att springa snabbare. Det handlar om att byta fokus. Kanske inte pressa sig till max, men att ändå röra sig framåt. Litet steg för litet steg. En kort skrivstund. Ett telefonsamtal man skjutit upp. Ett enkelt beslut. Det räcker.

Sommaren ger också ett visst motstånd, och det är inte alltid negativt. Motstånd tvingar oss att vara kreativa. När hjärnan känns seg, tvingas man hitta andra sätt att tänka. När man inte orkar göra allt, måste man välja det som verkligen spelar roll. Det kan bli tydligt vilka projekt som bär och vilka som bara stressar. Vilka människor som ger energi – och vilka som stjäl den.

Så kanske är det just i värmen, när skuggorna är långa och kroppen hellre vill vila, som man ändå ska våga fråga: vad vill jag egentligen med den här hösten? Vill jag jobba vidare med fastighetsförvaltning? Vilken riktning viskar mitt inre om, när jag slutar springa och faktiskt lyssnar?

Att ta nya tag behöver inte se ut som i peppiga filmer. Det kan börja med att man dricker ett stort glas vatten, tar en kall dusch och öppnar ett tomt dokument. Att man bestämmer sig för att inte vänta på ”rätt läge”. För det kanske aldrig kommer.

Kanske är just den här varma, lite svettiga dagen perfekt. För att börja om. Tänka nytt. Göra annorlunda. För att låta något växa, mitt i solen.…

När hösten smyger in – och vi börjar landa igen

Det börjar med något nästan omärkligt. Ett annorlunda ljus på morgonen. En krispighet i luften när man går ut med kaffekoppen. Solen värmer fortfarande, men den gör det mjukare, mer försiktigt. Träden är ännu gröna, men man känner det i benen – hösten är på väg.

Och jag tycker om det. Den där övergången. När sommaren långsamt släpper taget och hösten försiktigt tar över. Inget abrupt, inget dramatiskt. Bara ett stilla skifte. Som att året andas ut. Att man får pilla med sina projekt i jobbet igen, som billigare frakt. Det är kul.

Efter allt det ljusa och spontana, kommer något som är lite mer inåt. Lite mer eftertänksamt. Vi går från öppna fönster till tända ljus. Från sand mellan tårna till yllesockor på golvet. Vi börjar landa igen. Komma tillbaka till rutiner, till våra hem, till oss själva.

Det är något fint i det där – att få längta hem igen. Till tekoppen som aldrig smakar så gott som just i september. Till böckerna man inte hann läsa under sommaren. Till soffhörnet, stickade tröjor och långkok som doftar trygghet. Hösten är inte bara en ny säsong – den är en ny rytm. Och jag tycker det är vilsamt.

Vi börjar titta inåt. I kalendern, i garderoben, i oss själva. Vad vill jag fylla min tid med i höst? Vad mår jag bra av? Vad får vila, och vad får växa? Det är som om hösten bjuder in till små, tysta beslut. Inga nyårslöften, inga måsten. Bara en mild omstart.

Och ute händer det saker. Färgerna smyger sig på – först lite trevande, som om naturen tvekar. Maskinuthyrning i jobbet. Men sen släpper det. Gult, rött, orange. Allt brinner i några veckor. Luften blir klar. Himlen hög. Plötsligt är varje promenad en viskning från skogen: “Titta. Andas. Sakta ner.”

Jag älskar hur hösten får oss att se det vackra i det tillfälliga. Inget varar, men allt är värt att uppleva ändå. Träden släpper taget. Vi också, kanske. Släpper taget om sommarens krav på att alltid hitta på något. Om stressen att hinna allt. Vi får vara lite tröttare. Lite mer hemma.

Det finns något hoppfullt i att låta saker ta slut. Sommaren får lämna, och hösten får ta vid. Precis som i livet. Allt förändras, hela tiden. Men vi klarar det. Vi anpassar oss. Och vi växer.

Jag vet att hösten ibland får ett dåligt rykte – som kall, grå och dyster. Men för mig är det tvärtom. Hösten är färg, värme och tyst styrka. Den är doften av regn mot löv. Ljudet av steg mot grus. Ett lugn som kommer inifrån.

Och visst är det något särskilt med att komma hem i skymningen, tända ett ljus och känna att man inte behöver vara någon annanstans. Att sitta med en filt över benen och känna sig nöjd. Att få gå in i en ny säsong med båda fötterna på jorden.

Så nu välkomnar jag hösten. Inte med sorg över att sommaren är slut, utan med nyfikenhet på vad som kommer. Jag vet att kvällarna kommer bli mörkare. Att vinden kommer vina. Men jag vet också att det finns en stilla glädje i det.

En glädje i att sakta ner, käka lunch Jönköping. I att tänka lite klarare. I att ta en paus från allt som snurrar.

För ibland är det i skiftet, i förändringen, som vi hittar tillbaka till oss själva.…